• En synvilla

    Lika ensamt som det ut, står de hukande små "gubbarna" som är en del av den från begynnelse så vackra installationen, föreställande ett skepp. Många år har detta sköna fejkade skepp gett en förbluffande riktig synbild av ett skepp liggande där i havet bak kullarna, men nu är det på väg att "förlisa".

  • En känsla

    Sittplatserna längs Sveriges sydligaste utsiktsplats står blöta och övergivna, om än i ett vackert ljus. Ingen turist så långt ögat når. Vintertid är det bara jag och några till som njuter av känslan som platsen ger.

  • En lockelse

    Vackra "slipade" stockar och träddelar ligger ofta som smycken i sanden, tills nästa högvatten tar tillbaks dem. Det vill säga om ingen människa som har öga och känsla för vad som kan åstadkommas av dessa havet vackert slipade stockar.

Ja vad tänkte jag när jag idag vandrade förbi dessa övergivna och rostiga stolar? De inbjöd absolut inte till en vilostund, men de gav mig ändå en tanke på kommande varma efterlängtade dagar vid stranden. Här sitter säkert ägarna till den stuga som ligger en bra bit uppe i skogen, kanske med vars sin mugg kaffe och njuter av soluppgången? Jag hade säkerligen gjort sammalunda, om det vore tillgängligt för mig. Men mina steg stretar vidare i den hårda blåsten och mina tankar, att vända innan orken tog slut, tog överhanden, för jag visste att det var hårdare motvind på återvägen.

  • Rizinfrö

    Rizinen är en ståtlig växt som jag ej vill missa i rabbaterna. Jag ser alltid till att det finns många frökapslar. De är mycket ovänliga och tillika giftiga så jag måste ha en hel del att gå loss på. Jag använder nämligen en hammare för att öppna dem och då är risken stor att jag sabbar en del. men det brukar ändå bli en del både till mig själv och att ge bort till vänner och bekanta. De mottages oftast med förtjusning, för de blir stora och magnifika och ger ett oftast monokromt uttryck.

  • Cannafrö

    Cannans frö är också mycket svåra att tillskansa sig, åtminstone tycker jag det, men det är endast i nödfall de används, för oftast finns tillräckligt med rotknölar. Det är stora växter som tar stor plats och så måste de stå i lä för att inte bli för stort vindfång. Det är inte kul att resa upp fallna krukor stup i ett, det är både tungt och skrymmande. Jag vill gärna ha dem lite inbäddade i stabilt sällskap, då slipper jag oftast det besväret.

  • Nattviolfrö

    Nattviolens vackert lila blommängder är mig också kärt, men även här är det endast om övervintrande fröer inte självmant sticker upp, som frö måste finnas i beredskap, annars är det bara att invänta rätt storlek på plantan för att placera dem där så passar.

  • Det känns stängt

    Vilken skillnad från dag till dag. Idag känns det lite avlägset att tänka på vår, vinden känns kall och ruggig. jag knäpper till om öronen riktigt ordentligt. Inga små änder nere vid vattnet, nä inte ens skrakarna som nästan alltid står och luftar sina vingar där ute på stenarna. Det är mer än jag som känner att våren nog låter vänta på sig ett tag till.

  • för våren

    Mina små älskliga snödroppar har liksom dragit ihop sig och hukar där bakom fläder buskens torftiga skydd. Men de finns där och när solen åter tittar fram så är de säkert snabba att öppna upp" kappan" igen. En sådan dag som idag, med rådande ruggiga känsla, är det inte många människor ute (faktiskt bara jag) ens här på den annars så tilldragande och intressanta plats, som landets sydligaste plats utgör.

Den vackert blå, lila, vinröda lathyrusen som skymtar i bakgrunden hade jag bara ett litet antal frö av och de blev sådda i går efter två dygns blötläggning. En mycket ovanlig och vacker färgkombination. Hoppas det inte är för gamla frön, för jag fann dem i en frölåda där jag har ett antal sorter som ej blivit sådda året som gick. Ibland har faktiskt de frö som varit s.k. för gamla ändå givit skörd så att säga. Likaledes blev det med svartöga som ej heller blev sådda i fjor, men som jag i år blötlade många frö av, som också blev sådda igår. Svartöga blir så tjusiga i amplar. Jag är så glad att jag har stora fönsterkarmar i min källare, en som är varmare tills fröna kommit upp och en som är betydligt svalare där de hamnar lite senare. Jag är alltid kanske lite för ivrig att sätta igång, men man hoppas ju alltid på turen att det blir tidig vår. Den spröda tjusiga cosmean eller rosenskäran som den också kallas, får vänta på direktsådd, annars räcker inte fönsterplatserna till och de hade säkert blivit för rangliga innan det är dags för utelivet. Men av den ska jag så massor i både mörkt rosa, ljusrosa och vitt, den bara är så sommarljuv och vacker.

  • Fjorton dagar sedan

    För ca. 14 dagar sedan hade mina snödroppar precis tittat fram och gav mig den där årliga glädjekicken som jag upplever när jag sen många år tillbaka i tiden får syn på detta som jag ser det, underverk. Tänk att få se och glädjas över detta" lilla" år efter år, det är glädje på högsta nivå.

  • För dagen

    Det är en sak att se undret hemma i sin ägandes trädgård, där omsorgen är stor. Dessa små står så utsatta och oompysslade som någonsin något kan bli och ändå tittar de upp år efter år och ger glädje hopp om vår för mig och kanske någon annan också, förhoppningsvis.

  • Om jag vore Pippi

    Oh om jag hade Pippis krafter!. Då skulle jag burit hem denna trädkubb som flutit iland och ser så fin ut. Den är som gjord för en vacker kruka med en vacker blomma i. Kanske har någon annan också sett den med samma ögon? Den står så fint så det ser faktiskt ut som den ska avhämtas. Få se vem av oss som hinner först, för den ägs ju av ingen.

  • Kärlekspelargon

    Har två stora fina kärlekspelargoner som så gott som behållit sitt gröna utseende (förutom själva blomfägringen) färdiga att sättas om i ny jord. Det gjordes inte förra våren, så i år är det dags att förnya den, det är så roligt när det nu äntligen är relevant att sätta igång.

  • Partner utan namn

    Som sagt, två lika stora kärlekspelargoner med sin underbart mörka sammetsröda färg och så denna som har en partner (lite ljusare) med okänt namn. Men de verkar att ha funnit varandra och har likaledes behållit sin stil. De brukar bli de första pelargonerna som får den första hjälpen att komma igång så här tidigt, likaledes de första som kommer att hängas ut i skydd av terrasstaket. Men tills dess är det ganska långt ännu.

  • Fin...

    En variant av att måla en vanlig svart plastspann och få den lite mer kul att plantera växter i. På lite håll ser det faktiskt ganska bra ut och påminner om mosaik. Bildens föremål är målad i en engelskt röd lackfärg som blev över efter att några några skåp målats. Kan säkert bli fint med blommor i passande färger.

  • Finare...

    Den här spannen fick ett större mönster i blått, som skulle passa väldigt bra till en stor vit marguritekrage, tror jag och då naturligtvis inpassad med annan växtlighet runtom. Spannen ska ju bara anas. Det gäller för övrigt för alla tre objekten.

  • eller finast?..

    Det här" fyndet" hittade jag på stranden, den ska jag ha som en pedistal att sätta en stor murgröna eller ormbunke på. Jag blev jätteförtjust i den gröna färgen med det passande rostmönstret. Min man var lite konfunderad, men jag ska bevisa att jag visionerar rätt.

Hibiskusarna har blivit tillansade och fina de flesta av dem, de visar då och då upp en blomma som talar om vem de är och detta är en enkelblommande skönhet som kommer från en buske i Los Angeles. Idag är det ett "träd" lika högt som jag själv och som jag är mycket, mycket rädd om. Den tappar ju de flesta bladen vintertid men har till dags datum kommit igen sen 2006, tror jag att det var, som den först såg Sveriges ljus. Hade den gången också en storblommig gul med hem, som dock icke finnes mer, synd, för blommorna var verkligen enormt stora med mörkrött mitt. Den var mycket ovanlig, så den sörjde jag länge. Men vad gör man förutom att pyssla om dem på alla konstens regler? Det är bara att acceptera, även om det svider. Sen har jag den från Albanien som också är mig väldigt kär med sina dubbla rosa undersköna blommor, den skulle jag begråta länge om den övergav mig. Det finns säkerligen att köpa liknande, men dessa har något mycket mer, för de har även vackra minnesbilder i sina vackra blommors djup.

Årets första fröer har blivit sådda idag. Det jublar i mitt hjärta av välbehag. Det blev spikklubbsfrö, två dygns blötläggning först. Det är en gammal medicinalväxt, med det latinska namnet Datura Stramonium, som har en vacker vit blomstrut som är lilafärgad inuti. Förra året hade den påse jag förvarat fröerna i kommit lite vilse, så jag blev innerligt glad för återfinnandet. Tyvärr har jag ingen bild på grund av det, utan bilden visar en rosa änglatrumpet, som också är mycket vacker och som jag snart ska jag klippa ner och ansa till. Daturafrö har ganska lång groningstid om man har lite otur, så det gäller att vara ute i god tid. Jag måste också tala om att mina små älskliga snödroppar som jag kollar in på mina promenader varje dag , de har börjat visa färg, en liten vit strimma som verkligen sprider glädje.

Den lilla granen ( som fanns på denna bild) och som för en månad sedan stod glittrande och fin någonstans och som låg slängd och glömd och guppande i vågskvalpet. Var har du glittrat lilla gran? Har du glimmat för dansande människor på andra sidan Östersjön? Har du stått glittrande och skön på någon färja med människor på väg, eller på en fraktbåt där ingen låtsas se men känner desto mer? Ja jag kan inte låta bli att undra, blir nästan lite, lite sentimental. Men lilla gran så småningom kommer du att brytas ner och följa med i vågornas dans, tröstar jag. Det är kanske ändå en ganska fin hädangång? Kanske det bara är en strandboende här i närheten som helt osentimentalt och slarvigt slängt sin julprydnad ut i havet för att om möjligt bara försvinna? Jag har i alla fall hedrat den med att skänka den mina bitterljuva tankar. Den lilla granen är idag den 28 januari försvunnen för mina ögon. Vart vet ingen, den tog med sig hemligheten i havet.

  • Boganwilea

    Idag blev det översikt på de växter som ståtat med blommor hela den gångna inomhustiden, om än lite sparsmakat. Boganwilean har jag faktiskt tagit små blomknippen av till en liten vas då och då, den har verkligen överraskat bakom bubbelplasten och man gläds verkligen.

  • Tamarillos

    Tamarillosen har stått invirad i ett eget hus av bubbelplast och har defenitivt inga blommor, ej heller sina stora maffiga blad, som jag tycker är lika vackra som blommor. Men huvudsaken är att hålla liv i den kraftiga stammen, så förhoppningsvis slår den ut nya förgreningar och blad. Den har jag chansat ganska rejält med, då den fått stå i en oeldad paviljong och bara ha sin bubbelplast linda och frigolitunderlägg. Vid dagens koll såg det ok. ut.

  • Hibiskus

    Hibiskusarna blommar ju mest hela tiden med en och en annan blomma, lite mattare i färgerna än på sommaren. Bladen har till en del fallit, men de kommer ändå att klippas ner litegrann om någon vecka för att bli ännu lite större och kraftigare. Sällan blir det några större bekymmer.

  • Koltrastens favorit

    Koltrastarna är så underbara att se på när de mumsar på de äpplen som vi dagligen förser dem med. De frossar riktigt på dem och ser verkligen ut att gilla sin vegetariska utskänkning. Min man är så noga med att det alltid finns fräscha äpplen för dem att tillgå. Nu på vintern är det ju både flera hanar och flera honor till skillnad på sommaren då endast ett par, hane och hona regerar i vår trädgård och sommartid är det inte äpple som gäller, då finns det så mycket annat.

  • Min favorit

    Min, eller vår favoritefterrätt är äpplen i alla dess former. Men den enklaste slår det mesta. Bara äppleskivor, smör, kanel och en slinga sirap. Muumms. Men ett alldeles fräscht nyintaget äpple är inte heller så dumt att sätta tänderna i.

  • Vid min strand

    Min för dagen timmeslånga vandring vid Hörte hamn gav mig en ny bild av den gamla strandsträckan vi sen länge, länge har upplevt som sig lik från gång till gång, kanske med smärre förändringar som ju blåst och vågor ger. Det är inget som direkt förvånar.

  • Min förändrade strand

    Men dagens upplevelser var av ganska så drastiska förändringar, ganska så kusliga måste jag erkänna, ett lite sorgset konstaterande. Kanske många skador är för evigt. På många ställen fick vi gå uppe på landvallen långa sträckor, inte alls så förtrollande skönt som att gå längs strandkanten. Den som lever får se hur det kommer att bliva, man vänjer sig ju vid det mesta.

  • Stilla vinter

    När snön lägger sig vit och stilla är det en fröjd för ögat. Det blir ljust och rent överallt, även över det som är lite i oordning. Allt ser vackert ut, ja t.o.m. det gamla bordet.

  • Vinterstorm

    Så helt plötsligt viner vinden och snön vräker ner. Fönster blir igenmurade både på hus och portar. Vädret är nyckfullt och hastigt ändrar det sig. Bäst är att stanna inne i den sköna värmen, men en liten tur utanför dörren, med kameran, blev det i alla fall.

  • Lera

    Ett av mina stora intressen har varit att "lera", som vi brukade säga när jag gick på kurs i att skulptera. Det finns inget som är så roligt som att få forma och göra saker med händerna. Att få skapa sin egen bild av något har alltid facinerat mig. Men man måste vara stark i händerna och de börjar tyvärr svikta lite nu för tiden.

  • Bränna

    Att ha en ugn att bränna sina alster i är ett måste och sorgligt nog har jag inte det. Det finns säkert möjlighet att få lämna in hos någon som har ugn, men det blir alltid lite mer besvär med frakten.

  • Obränd

    Jag har faktiskt obrända alster som bara står och väntar på att bli lite mer förevigade. Få se om jag kommer till skott så småningom.

  • Duvan

    Den lilla vita duvan som sitter där i sitt kalla bad och väntar på sällskap som inte för tillfället kommer. Förhoppningsvis dröjer det inte länge till innan vattnet är öppet för bad igen. Fåglarna älskar detta lilla badkar och den fejkade duvan är ett bra torkställ att sitta på.

  • Ekorren

    Min lille ekorre som ser så verklig ut när rödvinet runt om är i sommarskrud, men som nu ser så naken och övergiven ut, men den får sitta kvar i sin snöklädda skrud. Snart, snart bäddas den in i tjusig lövmassa igen.

  • Tuppen

    Den stolta koppartuppen uppflugen i Rosa Mundis rostiga stöd har skakat av sig snön och ser förvånansvärt pigg ut trots den torftiga omgivningen. Skillnaden är stor med den sommartid prunkande rosen som sällskap och nu när t.o.m. snön övergivit honom igen. Det skiftar snabbt.

De små fåglar som dagligen besöker vår trädgård är talgoxar, blåmes, koltrast och naturligtvis sparvar och alla är välkomna till matbordet. Menyn består av talgbollar, jordnötter och solrosfrön. Det är verkligen ett måste i synnerhet nu då vintern slagit till lite ordentligt. Synd är att stora fåglar såsom kråkor och skator gärna vill köra bort de små. Naturligtvis behöver de stora också mat, men dock ser jag helst att de mindre får sitt behov mättat. Eftersom vi har mycket gott om äpple så finns det alltid gott om dessa för alla både stora och små. Även bröd och ostbitar hamnar ute bland buskarna till allas fägnad. Vi finner stor glädje i att glädja dessa små trivsamma varelser. Det finns nog ingen fågel som får oss att känna ett sådant sällskap som koltrastens pigga uppenbarelse. Tidigt uppe och sent i "säng" är denna piggelin, sommar som vinter. Inte konstigt den korats till Sveriges nationalfågel.

  • sakletare

    Stranden vid Smygehuk är på många sätt intressant, här kan man leta både drivved, bärnsten och naturligtvis vackra stenar. Många är de fynd jag funnit här, då mest vad gäller stenar.

  • utsiktsplatsen

    Den stora utsiktsplatsen som då är den plats som ligger absolut längst söderut som man rimligtvis kan komma, är sommartid mycket besökt. För tillfället är den icke att beträda då den är söndertrasad av vinterns stormar.

  • färdriktning

    Här vid den stora vägvisaren som talar om hur långt det är till olika platser runt om i Europa.

  • Trädpion

    När det utlovas en större frostrisk blir jag alltid en aning ängslig för skador på mina rara växter, T.ex. denna fagra pion som står på ett väldigt utsatt läge i trädgården. Behöver jag sätta upp skydd? frågar jag mig. Men den här skönheten har så gott som valt boplats själv och har bara blivit större och finare för varje år.

  • Mitt beslut är att låta allt bero, så får vi se. Kanske blir det inte utlovade höga frost temperatur. Hoppas på det bästa. Det är så förargligt för om ett par dagar är det säkerligen milt igen.

Som ett konstverk

Tänk vad lite grenar och blänkande blått vatten kan bli en skön kombination. Vilka former och bilder man finner i allt detta fina som man dagligen passerar om man bara ger sig tid att verkligen titta, ja då finns dessa konstverk överallt. Dagens "runda" var lite annorlunda faktiskt, det höga vattenståndet i onsdags hade gått hårt åt det mesta, t.o.m. min gångstig högt ovanför vattenlinjen var illa åtgången, ganska så häpen kan man bli när man tänker vilken kraft havet har och vilken respekt man måste ha för dessa krafter. Ibland tänker man att man skulle vilja bo ända nere vid stranden, men vid en sådan här händelse är man glad åt att bo på lite tryggare avstånd. Minusgraderna den gångna natten var ganska respektingivande, så tur är att inget elavbrott inträffade och att jag tagit lite allvarsamt på att skydda en del av mina känsliga växter. Vi är ju ganska bortskämda här nere på Sveriges solkust med milt väder för det mesta, men det kan slå till ibland tydligen.  

Smyge förr och nu

Smyge har många ansikten. Stora strövområden med mycken växtlighet, olika arter av träd och buskar, en fortfarande rik blomflora och mycket våtområde med en mångfalld vattenlevande djur och fortfarande kan vi alla njuta av dett ganska stora grönområde som numera har inslag av inhängnader med betande får. Större vattensamligar har grävts ut och därmed blivit tillhåll för stora fåglar som hägrar. Ett rikt mått av groddjur har väl bidragit till detta. Men jämför jag med hur det var för ca 20-30 år sedan är ändå skillnaden stor. Det fanns jättemycket grodor då och serenaderna var ytterst ljudliga om sommarkvällarna, det är ett minne blott, tyvärr. Överallt fanns Maria nycklar en orkide som lyste med sin chockrosa färg, ja även vita tror jag. En stor bit äng som finns vid södra delen av kärret var översållad med ängsblommor i alla färger. Blåeld, smörblommor, vita prästkragar förgätmigej, styvmorsviol och många andra älskliga blommor, ja det var en fröjd som man aldrig trodde skulle ta slut. Men så har det dock blivit tyvärr, det handlar om att klippa vid rätt tid så att blommorna hinner släppa sina frön och det har blivit lite si och så med det. Kanske kan det dock gå att rätta till hoppas jag.