31. jan, 2018

Inte utan att man längtar

Efter dagens mycket kalla "runda" var det skönt att hoppa in i paviljongens ganska behagliga värld om än den inte är så alldeles lik som den var på bilden. När man sitter där och varvar ner lite efter "rundan", innan man går in i bostaden, så dyker många och eftertraktade minnen och tankar fram. Paviljongens inneutseende har skiftat flera gånger under tidens gång, men alltid har jag försökt att ha det mysigt och trivsamt och där har jag många gånger fått inspiration till både att måla och att skriva litegrann. Hela trädgården finns runt om mig och det känns fantastiskt härligt, det kan blåsa och regna och ändå så kan man sitta här och gosa sig, vilket jag (eller vi) gjort många gånger under många år. Paviljongen byggde min man av 11 gamla loppisfönster från en skola och eftersom paviljongen skulle bli 12 kantig, gjorde han dörren själv. Detta var för trettio år sedan och vårt barnbarn som då var i tio-tolv årsåldern skrev årtalet i golvgjutningen utan att tala om det och vid en reparation för ett tag sedan upptäckte vi detta, vilket blev en fin och kul överraskning, för vi tycker liksom att paviljongen är så gott som ny. Där ser man verkligen hur fort tiden går.