Senaste nytt

17. aug, 2019

En gång för många år sedan hade jag ett jättebestånd av ett elefantgräs som växte över alla bredder och som i mitt tycke var väldigt fint, inte bara att titta på utan också att lyssna på. Ett rogivande prasslande, ja en nästan sövande effekt upplevde jag det som och det var gott att sätta sig tillrätta i solstolen och låta sig "vyssas" till en tupplur ibland. Men det föll inte riktigt lika väl i smaken för min man, så en dag bestämdes det att det skulle upp och flytta till en god väns trädgård i stället och nämnas måste, att det var inget lätt gräs att ta upp, men väl där blev det bli ett välkommet insynsskydd runt spabadet istället. Men som sagt har numera en del av det fått återvända till bästemors trädgård sedan några år tillbaka i tiden, men nu är det väl "inkapslat" i en oöverkomlig stålring, så det håller sig numera där det ska och det har nu blivit en lagom stor rugge både för mitt och min mans tycke och numera är vi väldigt överens om att det är en ståtlig prydnad för trädgården och jag tror att vi ska förmera med ytterligare en rugge när det blir dags för "höstdelning" av växter.

14. aug, 2019

För så där 6 eller7 år sedan bevistade vi den vackra ön Korfu och besökte då ett munkkloster högt uppe i bergen, en jobbig vandring, men givande. För att göra historien kort fick vi tillfälle att i ett lämpligt ögonblick tigga ( med ögonen) ett skott av en underskön Bouganvilea, som en liten (kortväxt) munk för tillfället höll på att pyssla med. Han såg vår förtjusning över denna (den ljusast rosa på bilden) och överraskande skar han av ett fint skott och överräckte det lite blygsamt. En liten "tomtelik" man klädd i fotsid brun "kaftan" av något slag och som i våra ögon var lite "magisk mystik" och då mycket på grund av att han uppträdde lite blygt och tillbakadraget, ja han såg nästan generad ut av vårt hjärtliga tackande. En härlig och minnesvärd händelse som vi aldrig glömmer även om den i nuläget friska och imponerande växten skulle gå bort. Den lille blyge "munken " har ingen aning om hur ofta han blir påtänkt som en fin och givmild man.

13. aug, 2019
13. aug, 2019

På tal om minnesbilder, så minner de ståtliga solhattarna om en fin man vid namn Magnus Nilsson i Påarp som vi träffade på en gång strax innan han fyllde 100 år och det gjorde han 2006, tror jag. En humoristisk man som chevalereskt kysste på hand och var mycket intressant att få språka med, bl.a. undervisade han min man om hur man på ett säkert sätt förökar hibiskusar och som min man sedan dess gjort många gånger med stor framgång. Denne fine gamle herre har gett namn åt den vackra röda solhatt som heter just "Magnus" och 98 blev den årets perenn både i USA och här hemma. Inte att undra över att man är lite stolt över att ha träffat denne store, mysige man. Jag älskar dessa solhattar som sticker upp lite glest bland brudslöjans trolska svepnad. Det är sådana minnen som många av mina växter har och det gör dem än värdefullare att äga.

12. aug, 2019

En gång i tiden fick jag dessa söta gula blommor (som jag kallar präriesolros) av en numera bortgången väninna och dom minner om hennes fina och frodiga trädgård med tjocka "häckar" av dessa skönheter, så numera när dessa mina egna, väl omhändertagna exemplar börjar blomma, vilket de just har börjat göra, då blir det automatiskt att jag gör resor långt tillbaka i tiden och det är underbara resor av minnen som ligger i dessa blommors djup, jag blir alltid lika glad när de första "solarna" slår ut och det har de gjort precis idag, denna idla solskensdag.