Välkommen in i min lilla trädgård på 750 kvm som om sommaren är en Edens Lustgård sen femtio år tillbaka. Denna min trädgård har skiftat karaktär ett antal gånger, ibland till det sämre men oftast till bättre. Många experiment med växter och annat. Paviljonger har byggts och betongfigurer har skapats. En trädgård lockar fram massor av idéer och skaparlust.

En av de blomster jag gillar att börja årets skaparlust med är penseer, gärna i olika blå nyanser. Jag har dem i urnor och krukor överallt på de ställen som jag passerar mest. Jag älskar att se dem när jag kommer ut på morgonen där de står och hälsar välkommen. De är tåliga för vind och även för lite frost. Ibland kan jag ha dem kvar i stort sett lika vackra fram till midsommar, men då gäller det att knipa och putsa bort vissna blommor och fröställningar flitigt. En daglig putsarrunda är ett måste.

Alla mina stora ampelpelargonier förvarar jag som de är när jag tar in dem på hösten, endast en aning inklippta för att när ljuset återvänder på nyåret kunna börja växa och sätta knopp så fort som möjligt. Oftast har jag fina exemplar att hänga ut under skyddande tak på terassen så fort frostrisken har minimerats (bubbelplast finns lättillgänglig) om utifall Farbror Frost överraskar. Omplantering av dessa stora exemplar gör jag bara vartannat år, däremmellan lägger jag blåkorn försiktigt på befintlig jord och med jämna mellanrum.

Begoniaknölarna förvarar jag i frigolitlådor (som jag fått av min snälle fiskhandlare en gång) dom har legat torra liggande mjukt och gott i lite torvmull. De som syns på bild har varit lika stora och fina under flera år och och har förmerat sig. En blomma värd att vårda. Har tendens att få en liten vit larv att mumsa på sig, så jag tittar noga och rensar bort dem. Finns rödhaken i närheten så är det mumma för honom.

Även om jag är en människa som sparar fröer i all oändlighet, så hindrar det inte att jag spränger in lite färgklickar inhämtade hos min lokala trädgårdsmästare i Lindby. Petunian är just en sådan liten glädjespridare. Helst ska den stå lite skyddat och i sol. Här är i mitt tycke den ljusrosa och den ljust blå de finaste i min trädgård. Klipper man rankorna då och då håller dom hela sommaren lång. Några blåkorn i krukan mellan varven är också av godo.

Gödningsmedel

och när man tänker på sin barndoms frodiga raka rader av all sköns blomster kan man inte låta bli att undra över gödslingsmetoderna. Var det koplättarna på ängen som hamnade i blomhäckarnas  skafferi i underjorden? I vart fall så fanns inte blåkorn, benmjöl och annat gödningsmedel så lättillgängliga som nu för tiden. Idag kan man ju inte på samma sätt förskaffa sig dylik gödsel, men jag klagar absolut inte på mina blåkorn. Jag förvånar mig varje vår över mina pelargoner som är många, ska ni veta. Jag slänger aldrig en pelargon men hanterar dem kanske en aning osnällt när jag om hösten klipper ner dem en tredjedel och knackar av den mesta jorden och packar dem i frigolitlådor sida vid sida ganska så tätt. Sen sätter jag in dem under balkongtrappan i mitt inglasade uterum, en dusch då och då under den långa vintertiden, är allt de får. Men sen när den stora dagen kommer planterar jag om dem i stora svarta murarbaljor (eftersom de är så många) med ny jord och lite blåkorn och sen efter några veckors väntan belönar de mig med en nästan fjäskande riklig blomning.

Plantering

Mina källarfönster är ganska stora till min stora glädje. Där kan jag förvara många frölådor och sticklingar fram tills tiden är mogen att presentera dem för min trädgård. Det är ibland frö som vi forslat hem från någon resa, mest är det förstås sticklingar från exempelvis Hibiskus, Nerium och Blomman för dagen som får stå och gosa till sig där. Det är väldigt tillfredställande att lyckas med något som lyckats klara sig i en liten petflaska långa vägar. Jag har en vacker dubbel rosa hibiskus från Albanien som är som en dröm, numera meterlång. Den får komma ut i trädgården när vädret är stabilt med sol och värme. Neriumen står ute hela sommaren från tidig vår till sen höst. Blomman för dagen trivs på söderväggen och blommar nästan som i sitt hemland. Bouganvilean inte att förglömma, den har vi i rosa, rött och mot ceris. Vi tar ideligen nya plantor av dessa, det är roligt att kunna ge bort ibland. Ricinfrö får och stå och gosa ett tag inomhus. Allt som går att så på plats får vänta. Krasse är ett måste, den får välla från fönsterlådor och över gångar.

Den här sanslöst sköna sommaren med så mycket sol så lagom blåst och lagom regn har väl varit i de flestas smak. Kanske om jag ska klaga lite känns den aningen komprimerad på grund av ett par missöden. En elak lunginflammation tog en del kraft under några veckor. Sånt kan tyvärr hända och man får ta igen det man försummat när det låter sig göras. Tyvärr slog den till i ett känsligt läge mitt i försommarens många sysslor. Men det mesta har ändå bjudit på ymnig blomning och växtkraft.

Ungefär vid den tid när jag städar min vackra 12-kantiga paviljong så där i april månad någon gång ser jag att mina "sommarbarometrar" börjar stånga upp sina gröna bladbucklor. Det är de vackra gula Ligulariern som kan ses på min första bloggbild. Sakta men säkert höjer de sig högre och högre, jag följer millimetrarna med stor kärlek. Jag vill att detta under ska ske "very slowly", för när denna härlighet har slutblommat, ja då är sommaren så gott som till ända. Jag har svårt att förstå att någon inte tycker om gult i sin trädgård. Men smaken är som baken .... Detta undersköna spröda blomflor på dessa välformade spiror, det är så vackert. Dessutom stabila och raka.

Hortensiorna har faktiskt varit helt fantastiska, sköna och rikblommande. Jag har bl.a. tre stora Endless summer på terrassen, som är alldeles ljuvligt blommande skönheter. I rosa, lila och blått har de ståtat hela sommaren och har i skrivandes stund kvar alla sina blombollar, men nu är både blad och blommor rosakopparfärgade. Det är skönhet i olika former. Ps. Jag blev lite chockerad när jag nyligen läste på nätet att vissa kallar den för "ändlös väntan" istället. Deras ex. har alltså inte blommat och frodats som mina gjort. Helt tokigt! Mina har inte alls trilskats under dessa år, säkert 3-4, har jag haft dessa i min ägo.

I den godaste av världar, sin egen lilla trädgård finns det alltid ulvar. Dit räknar jag sniglar, t.ex. pantersnigeln den murrigt randiga fulingen ja den skall väl vara lite nyttigt asätande och så Vinbergssnäckan som man kan äta om man har lust. Den är ju ganska majestätisk, men usch om man råkar trampa på detta stora elände! Så är det den lilla hussnigeln, jättesöt och alla vill de ju bara äta litegrann. Men så har vi den värsta monstersnigeln av alla som lyst med sin frånvaro här i 50 år. Så en dag för lite sedan fick jag agera skarprättare med spade för första gången. Min man har fått göra denna mindre tilltalande syssla exakt 5 gånger tidigare. Det började mitt i sommaren med att mitt barnbarns skarpa öga fick syn på en gott och väl decimeter lång rostbrun varelse som sakteliga skred över gräset. Vilken chocksyn och värre ändå lite längre in bland buskarna 5 lika stora bruna monster sammankrälande i en klunga. Ja ni förstår, dom åkte ju ögonblickligen på en riktig smäll, kan man säga. Jag har sen dess undrat mycket över denna överraskning. Aldrig tidigare har en endaste en av dessa odjur visat sig i vårt lilla paradis.Var det en hona som lyckats fly från våldsamma hanar? Var kom dom ifrån? Var det någon som försökt sig på att sabotera med att slänga en näve sniglar över häcken i ett dåligt skämt? Jag är fortfarande frågande. Mina farhågor är många, men jag är tacksam att mitt uppmärksamma barnbarn gjorde att vi verkligen kollar av varje morgon och kväll. Det kan vara en saga blott att ha haft en mördasnigelfri trädgård så många år. PS. Egentligen är de skräckmonstren riktigt vackra.